Gästgiverierna och deras betydelse genom åren

Gästgiveri, eller gästgivargård, var en inrättning för resande på vägarna, där förtäring och inkvartering skulle bjudas, samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Detta var reglerat i olika omfattning genom Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933.

När man före mitten av 1800-talet skulle förflytta sig på land, hade man bara två sätt att göra det på, nämligen till fots eller med hjälp av häst. Detta var således innan järnvägen revolutionerade resandet. Matställen och övernattningsplatser fanns inte. En resenär var oftast tvungen att tigga nattlogi, i allmänhet hos någon bonde, eller i värsta fall sova utomhus. Finare folk tog logi hos prästerna. Kungen var den ende som – enligt lag – hade rätt att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans sällskap än uppsökte.

Med Alsnö stadga 1280 fastställdes kungen och hans sändebuds rätt att fritt kunna kräva mat, husrum och hästar då de färdades genom landet.

År 1561 utfärdade Erik XIV en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och  som foder till hästarna.  I varje härad utsågs en by att stå för gästgiveriskyldigheten. Det var inte ovanligt att flera byar delade på skyldigheten. Det var inte heller ovanligt att de boende i byn delade på uppgiften att hålla gästgiveri i sina olika gårdar.

År 1615 kom nästa stadga och där ålades alla häradshövdingar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 1/2 mils mellanrum, alltså betydligt fler än tidigare. Det vanliga var fortfarande att gästgiveriskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans.

År 1649 skärptes regelverket ytterligare. Bönderna befriades helt från friskjuts, men ålades istället en ny skatt – skjutspenningen.

Tidigare användes så kallade landskapsmil, där milen var olika långa i olika delar av landet. Landskapsmilen var satta efter hur lång tid det tog att ta sig en viss sträcka. I gästgivarordningen 1649 gjordes den radikala förändringen att i stället för landskapsmil använda en enhetlig mil över hela landet. Gästgiveri och skjutshåll skulle ligga på en och en halv till två mils avstånd från varandra, där resande skulle ha möjlighet att byta hästar. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som bestämde hur många hästar där skulle finnas. Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle vid behov erbjuda hållhästar som skulle erbjudas resande. Där skjutsningen var stor fanns ibland några reservhemman som skulle hjälpa till då gästgivarnas hästar tog slut. Ofta visste man i förväg när det skulle behövas hästar. Det fanns ett system där man skickade så kallade ”förbudssedlar” för att anmäla sin ankomst.

Även om skjutshållen redan på den här tiden kallas gästgiverier handlade det i allmänhet inte om några gästgiverier i sentida mening. Mat och husrum skulle erbjudas i gästgivarböndernas stugor, någon särskild byggnad fanns sällan.

Länsstyrelserna försökte dock arbeta för inrättande av riktiga gästgiverier med resanderum och ordentlig servering och inte bara vad som råkade finnas i grytan hemma hos gästgivarbönderna efter landsvägarna, men oftast var kostnaden för hög för bönderna. Husrum erbjöds också vanligen i köket hos bondfamiljerna, vanligen också i samma säng som folket på gården, om inte på golvet eller i något uthus. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare.

Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten och nu tvingades de gästgiverier som ännu inte hade någon måltidslokal och gästrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider. Det bestämdes också om en tavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiverier skulle hängas upp vid varje gästgiveri.

Att byta ekipage vid i stort sett varje gästgivargård gjorde att resandet blev både tidsödande och omständligt. Hästarna var ibland uttröttade efter att ha fått slita på åkrarna hela dagen. Det tillkom lagar på hur fort man fick rida på hästarna för att minska förslitningsskador på djuren, men dessa följdes allt som oftast inte. Normalt skulle skjutsbonden ha rätt att följa med ekipaget till nästa gästgivargård, för att där kunna föra med sig sin häst hem. Det förekom dock att förnäma resenärer vägrade ta med bonden på sin vagn och att denne fick springa efter hela vägen de två milen till nästa gästgivargård för att där kunna hämta sina hästar, något som starkt bidrog till missnöjet med skjutsningsskyldigheten.

Sedan 1627 fanns skjutstavlor anslagna på värdshus och gästgiverier. Där angavs avstånd till närmsta skjutshåll. Under 1700-talet kom tryckta vägvisare och handböcker, med uppgifter om avstånd, gästgiverier, skjutstaxor och sevärdheter. Dock var man sparsamma med att göra kartor tillgängliga, av säkerhetsskäl.

När diligensinrättning upprättades på vissa håll i landet kunde resorna planeras bättre och gå på bestämda klockslag. 1831 inrättades en diligenslinje mellan Stockholm och Linköping med plats för 8 personer och det tog 15 timmar mellan städerna vilket var snabbare än tidigare. Sträckan Stockholm-Ystad avverkades på sex dygn med korta nattuppehåll. Den genomsnittliga hastigheten var sju och en halv kilometer i timmen. Hästarna som skaffades genom inhyrning fick enligt bestämmelse inte gå mer än tre mil åt gången. Med följde en pojke som öppnade de talrika grindarna för sträckorna genom beteshagar och förde tillbaka hästarna. Diligenslinjerna påverkade inte böndernas skjutsningsplikt. Passagerarna på de enklare sittplatserna fick i motlut gå av och skjuta på.

De första ångbåtslinjerna kom också att betyda mycket för mer välbeställda resenärer som därmed kom att ges möjlighet att undvika gästningen på de ofta ganska enkla gästgiverierna. Järnvägen kom att betyda än mer för att minska behovet av gästgiverier.

Med 1878 års skjutsstadga befriades slutligen bönderna från det mesta av skjutsningsplikten och resande tvingades att själva söka hästar och husrum där de kunde köpa detsamma. Samtidigt inskränktes gästgiveriernas rättigheter att servera alkohol till andra än resande. Man skiljde även mellan gästgivar- och skjutsningsskyldigheten och länsstyrelsen medgav möjlighet att förvandla ett gästgiveri till enbart skjutsstation. Först 1911 försvann skjutsningsplikten helt. Gästgiveriförordningen kvarstod dock till 1933.

På gästgiverierna var det, genom de olika ”gästgifveriförordningarna” noga reglerat hur rum och matsal skulle se ut. Idag kan detta tyckas som självklara regler. Här är några exempel:

  • Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider
  • Då servett framställes, bör den vara ren
  • Skär ej brödskivorna tjockare än 1/4 tum
  • Bjud ej resande härsket smöreller illafarna ägg
  • Tag bort alla cigarrstumpar från blomkrukorna
  • Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna
  • Håll rummen varma då kall väderlek inträffar, även om inga resande för tillfället finnas i dem

Dalby och Gästis-kvarteret

Det aktuella kvarteret med Gästis, Tingshus, Polishus, Skjutsstallar (biblioteket) och Rumshotell (alla samlade runt Tingstorget) utgör en, inte bara för Dalby och regionen utan ur riksintresse, synnerligen intressant historisk och kulturhistorisk plats som har en kontext relaterad till Dalbys storhetstid inom bl.a. rättsväsendet. Det är få orter där samtliga angivna byggnader (som alla är relaterade till varandra) finns kvar på ett så intakt sätt. Grupperingen av byggnader utgör medelpunkten i Dalbys gamla bykärna. Här har i sekel efter sekel mötet stått i centrum. Tingshuskvarteret med Gästis i centrum har fyllt en samhällelig sammanhållande funktion sedan urminnes tider.

Strax nordväst om gästgiveriet ligger den så kallade Trekanten, som sedan medeltiden varit en knutpunkt där landsvägarna från Malmö, Lund, Veberöd, Södra Sandby, Torna Hällestad och Genarp möts.

Dalby har gamla anor och har sedan hednatid utgjort en viktig mötesplats på Lundaslätten. Eventuellt var platsen en konkurrent till Lund och Uppåkra om att bli det dominerade maktcentrat i sydvästra Skåne under 1000-talet.

Heligkorskyrkan i Dalby grundlades 1060, och delar av den ursprungliga kyrkan finns fortfarande kvar i den nuvarande kyrkan. Fram till 1066 var Dalby biskopssäte, innan det flyttades till Lund. Biskop Egino var biskop i Dalby. Intill kyrkan finns även Kungsgården och klostret vilka minner om svunna storhetstider.

Dalby Gästgiveri – Dalby Gästis

Gästis första gästgivarebrev utfärdades 1666. Samma år bildades Lunds universitet och den stora branden i London utbröt (då 13 200 hus och 87 kyrkor brann ner). Redan innan gästgivarebrevets utfärdande – som rättfärdigade verksamheten – hade platsen använts som lönnkrog i många år och mången stop öl hade där serverats. På Gästis skulle, enligt kunglig förordning, de resande få mat, dryck och husrum. Gästgivaren skulle också tillhandahålla stall för byte av hästar, s.k. skjutsstall. Gästgiverierna skulle, till resenärernas fromma, inte ligga med längre avstånd än två mil. Detta möjliggjorde ett rimligt bekvämt resande på i många fall undermåliga vägar.

Ursprungligen (från 1666) och fram till Tingshuset byggdes 1783 hölls ting på Gästis. Efter att Tingshuset byggdes och Skjutsstallarnas och Polishusets tillkomst (även Rumshotellet) hade Gästis en central plats i kvarteret som i stort var byggt för rättskipning.

Den ursprungliga gästgivaregården bestod av en kringbyggd korsvirkesgård med tillhörande lantbruk som försåg Gästis med råvaror – redan på den tiden närproducerat och ekologiskt.

Före reformationen år 1536 var det troligen klostret som stod för utskänkning och logi i Dalby. Därefter tycks prästgården tagit över verksamheten, då belägen på samma tomt där nuvarande gästis är beläget. I samband med Horns skånska krig år 1645 brändes prästgården ner och flyttades därefter till Hällestad. År 1666 får Laue Christensen tillstånd att utskänka öl och brännvin från ett gathus, benämnt Dalby krog. Senare samma år ger generalguvernören för Skåne, Gustav Banér, Mäster Otto tillstånd till att bedriva gästgiveri i Dalby på fastighet nr. 29, den gamla prästgårdsgrunden. År 1670 brann den nyuppförda fyrlängade gästgiverigården, men återuppfördes igen. År 1676 brann gården igen då Kristian V invaderade Skåne.

När svenskarna återerövrat Skåne gavs år 1681 Mickell Mickellsen fullmakt att driva gästgiveriverksamheten vidare. Vid hans död år 1686 var gården inte helt återuppbyggd. Därefter följde några korta ägarlängder, men strax innan sekelskiftet 1700 tog Petter Prytz, f.d. frälsefogde på Barsebäck och inspektor på Klostergården, över verksamheten. Han gifte sig med förra krögarens änka Cecilia och tillsammans drev de gästgiveriet fram till 1715 då Prytz pga. superi och trätor med prästerskap och andra fick avträda gården till Cecilias svärson Johan Lagerström. När Lagerström dör år 1726 beskriver en syneförrättning att gästgivaregården omfattade ett åtta boningars hus som innehöll förstuga, en liten kammare mitt emot, till höger om förstugan ett rum med fyra fönster och brädgolv, till vänster ett större rum med sex fönster och lergolv samt en ”wattenbrunns-kakelugn” och en kammare. Köket hade stensatt golv, uppgång till loftet samt en spiskammare. Under huset var en källare med nedgång under halmtäckt luta.

Gästgiveriet och skjutsverksamheten verkar ha varit i gott skick när nästa ägare, Prytz dotter Sara och hennes man Jöns Bager, tog över verksamheten. Bager dog år 1733 och Sara gifte om sig med inspektoren Wickman som blir ny gästgivare. När sedan den gamle Petter Prytz dör år 1756 går verksamheten istället över till Prytz son med samma namn. Sonen dör dock redan nio år senare och hans syster Lena tar över tillsammans med sin man Nils Bråck. År 1765 var gården sliten och en ny bostadslänga behövde byggas. Familjen Bråck investerade i gästgiveriet och år 1776 stod en ny gård färdig. Ett halvsekel senare, år 1828, beskrivs gården i boken ”Försök till beskrifning öfwer Herrestads pastorat av Joh. Åkerman:

N:o 30 ¼ m:tl Dalby, som nu är gästgifware gård, torde äfwen böra nämnas. Stället som är beläget öster från Kyrkan, der allmänna landswägen från Lund mot Ystad går förbi och delar sig i wester mot Malmö, har 6 st korswerksbyggnader under halmtak, hwaraf boningslängan, som står midt uti gårdsplanen, delar tomten i 2:ne gårdar och är inredd till en stor sal, 2 gästkamrar, kök, spiskammare, folkstuga och 2:ne smärre dagliga rum på gaflen åt gatan. Öfwer stora ingången är en sten insatt hwarå finnes antecknadt: År 1776 är denna länga uppbyggd af gästgifwaren Nils Bråck och dess hustru Lena Wickman.”

När Lena dog år 1794 bröts den 128-åriga släkttraditionen som startat med Mäster Otto. Därefter följde en rad ägare:

  • 1794 Giertz
  • 1796 Bengt Hallberg (gården storskiftas)
  • 1810 Anders Liljedahl med maka Maria Ahlgren (enskifte, gården betecknas nr. 30)
  • 1822–28: Jöns Tobiasson, Pedell Ohlin, Inspector Lindegren, Magnus Möller
  • År 1828 var gården i bedrövligt skick då Lorentz L Lundberg, auditör (militärjurist) från Malmö och hans maka Christina Flodén från Stora Slågarp tog över verksamheten. Makarna påbörjar renovering av gästgivaregården, som samma år beskrivs på följande sätt av Joh. Åkerman:
    Såsom näringsställe har Dalby Gästgifweri det mäst förmånliga läge i hela orten. Här är nästan aldrig ledigt för resande; ty här utgå Landswägar mot Lund, Malmö, Ystad och Christianstad, samt smärre wägar om Sjöstorp mot Hardeberga, om Hellestad mot Färs Härd och om Bonderup mot Bara härad. I anseende till denna starka rörelse äro till detta Gästgifweri anslagne 79 Reserw-hästar, hwarförutan 4 Hållhästar dagligen äro att tillgå.”
    Dock är wisst, att Tingsstället, Gästgifweriet och Skjutsningsskyldigheten ej har någon wälgörande werkan på folket sedlighet i allmänhet, utan bidrager att hos den mindre odlade folkhopen skapa trätobegär, lust till samqwäm, dryckenskap och lättsinnighet, samt afhållande från nyttiga göromål och sysselsättningar.”
  • Christina avled 1851 och hennes make Lorentz några månader senare. Deras yngsta son Christian blev den som tog över rollen som gästgivare och drev verksamheten några år. År 1875, den 4 mars, brann gästgiveriet ner och vid den tiden var en Samuel Krakau, sedan 1873, ägare. Krakau lyckades återuppbygga gästgiveriet i rekordfart, redan samma höst, den 18 september 1875 stod byggnaden färdig, vilken är den som står än idag. Efter branden stod att läsa i tidningarna ”Snart stod hela den stora gästgifvaregården i lågor, och dessa famnade straxt derpå landtbrukarne Christen Jönssons och Nils Nilssons stora hemmansåbyggnader, ena tingshusbyggnaden och flera enskilda hus, så att nu 17 skorstenar stå ensamme Qwar på platsen för ödeläggelsen”. Men i samma tidning stod i september ”Den nyuppbyggda gästgifwaregården i Dahlby […] inwigdes i Måndags, med en festlig tillställning, till hwilken af öfwer 200 inbjudne personer omkring 160 have infunnit sig […] En präktig supé intogs, under och efter hwilken skålar druckos och flere tal höllos.
  • Krakau efterträddes år 1880 av Frans Ferdinand Sundberg vars hustru Maria Charlotta drev gården vidare efter hans död år 1902.
  • 1904 tog Knut Streijfert över gästgivaregården som på nytt kom att eldhärjas år 1907 då gårdens stallar och ekonomibyggnader brann ner, medan gästgiveribyggnaden klarade sig, dock med vissa skador. Den stora takkupan tillkom efter denna brand. Nya skjutsstallar och resanderum uppfördes där branden gått fram.
  • Carl Broman köpte gästgiveriet år 1920 och efter makens död år 1937 fortsatte Hulda Broman ensam fram till år 1940 då hon arrenderade ut till Ruth Bergquist. År 1933 upphörde den sista gästgiveri- och skjutsstadgan att gälla – tåg- och biltrafik liksom telefonkommunikation hade konkurrerat ut hästskjutsarna. Efter Hulda Bromans bortgång år 1946 ägdes gästis av hennes dotterson Carl-Emil Christenson, men hyrdes ut till Ruth Bergquist. År 1960 tog Carl-Gustaf Löfquist över hyreskontraktet för att 1977 i sin tur lämna över till Curt Andersson som efter några år kunde köpa loss gästgiveriet. Curt Andersson drev Gästis till [xxxx] då han sålde till Anders Cederberg (som också har Brösarps Gästgiveri). I mars 2014 köptes det då ganska nedgångna gästgiveriet av Sven och Marita Holmgren som totalrenoverade det och även byggde om detsamma med nytt kök etc.

Byggnadskronologi

  • 1666 Laue Christensen får tillstånd att utskänka öl och brännvin från ett gathus, benämnt Dalby krog. Senare samma år ger generalguvernören för Skåne, Gustav Banér, en Mäster Otto tillstånd till att bedriva gästgiveri i Dalby på fastighet nr. 29, den gamla prästgårdsgrunden.
  • 1670 Den nyuppförda, fyrlängade gästgiverigården brinner.
  • 1676 Gården brinner igen då Kristian V invaderar Skåne.
  • 1726 Syneförrättning beskriver bl.a. att gästgivaregården omfattade ett åtta boningars hus.
  • 1765 Gården är sliten.
  • 1776 En ny/renoverad gästgivaregård står färdig.
  • 1828 Gården är i bedrövligt skick och de nya ägarna påbörjar renovering.
  • 1875 Gästgiveriet brinner ner.
  • 1875 Det idag befintliga gästgiveriet står färdigt.
  • 1907 Gårdens stallar och ekonomibyggnader brinner ner. Nya skjutsstallar och resanderum uppförs.
  • 1910-tal Hörnentrén muras igen.
  • 1920-tal Fönstren målas vita från att tidigare haft en mättad kulör.
  • 1930-tal Troligen beläggs taket med taktegel vid denna tid.
  • 1976 Renovering av kök och källare, där bl.a. modernt restaurangkök anordnas. Den gamla privatvåningen på bottenvåningen omvandlas till utökad serveringslokal. Serveringslokalerna målas och förses med ventilation.
  • 2014 Interiören rivs ut och källaren grävs ut.
  • 2016 Omfattande renovering påbörjas.
  • 2020 Nya Gästis står färdigt för öppning av krögarna Axel och Jenny Linnér.